Han förklarar ivrigt och plockar fram högvis med foton ur en låda: Ögonblicksbilder från gesällvandringen som Daniel Poguntke minns med värme. Till exempel den 13 augusti 2001, när han tillsammans med tre andra snickargesäller skickades ut i världen under föreningen Fremder Freiheitsschachts beskydd. Och de olika stationerna i Tyskland, och tiden i USA och Kanada, på Bahamas, i Australien och Nya Zeeland. Resejournalen, som han skyddar som en skatt, är full av handskrivna tackmeddelanden och stämplar från Thüringen och Schweiz, från New York, Sidney och Wellington. I fyra år var Daniel Poguntke ute på vandring, hela tiden minst 5 mil från hemorten.
Gesällvandring
En liten inblick i de unga snickarnas spännande resa
Gesällvandringen efter avslutad utbildning har länge varit en tradition. I Tyskland håller man fast vid den än i dag. Snickarmästaren Poguntke var ute på vandring i fyra år och vet hur värdefullt det är att få arbeta med sina egna händer i olika nya miljöer.
Gesällvandringen som äventyr – då och nu
Man har gett sig ut på gesällvandringar ända sedan medeltiden: Stenhuggare, murare och olika slags snickare, framför allt timmermän. I början var gesällvandringen till och med obligatorisk, och det var inte förrän efter vandringen och ytterligare några år av fortsatt utbildning, de så kallade ”Mutjahren”, som man kunde slå sig ner som hantverkare på en ort. Men traditionen har fortsatt även sedan den slutat vara en plikt. Än i dag är det många gör sin gesällvandring. Och precis som alltid följer de skrivna och oskrivna regler som knappt har förändrats alls under århundradenas lopp. De är fortfarande ute och vandrar i sin traditionella klädsel ”Kluft” och får bara ha med sig det som kan lindas in i en duk, kallad ”Charlottenburger”.
Hur vandringen fortsätter och vilken utrustning en snickare behöver kan du läsa om i Festool Magasin
