Ett eldorado för kreativa människor
Ett besök på makerspacet TMDC i Barcelona.
På makerspacet TMDC i Barcelona kan kreativa människor förverkliga sina egna drömprojekt – och hjälpa andra medlemmar med deras. Vi har pratat med Pedro Pineda, som varit med och startat TMDC, om självförverkligande och vad det är som gör ett makerspace så lockande.
Hur uppstod idén till TMDC?
Som med så mycket annat var det en blandning av inspiration från olika håll. Jag har studerat design, och på universitetet hade vi fantastiska verkstäder. När jag lämnade universitetet ville jag komma igång med mina egna projekt men hade ingen verkstad att jobba i. På den tiden hade jag precis flyttat till Berlin och börjat samarbeta med andra i staden. Då gjorde jag alltid saker med design och fysiska resultat. 2010 fick vi en förfrågan från designfestivalen i Berlin (DMY Berlin) om vi ville ställa ut våra arbeten där, men vi svarade att vi hellre ville ta chansen att skapa en tillfällig verkstad dit deltagare och besökare kunde komma och tillverka något.
Det svetsade samman gemenskapen och var startskottet till vad vi tyckte var en riktigt bra idé. En öppen, gemensam verkstad. Genom Betahaus Berlin fick vi tillgång till en lokal där vi grundade Open Design City. Det var en öppen verkstad som drevs gemensamt, och dit kunde alla kunde komma och göra vad de ville. Det blev ett fantastiskt ställe med underbara människor och projekt. Men det fanns ett problem: det var svårt att jobba med professionella projekt där. Man visste aldrig riktigt hur det skulle vara med saker och ting när man kom dit. Därför kom jag på idén att kombinera konceptet med en öppen verkstad och ett kontorskollektiv (Betahaus Berlin var ett av de första kontorskollektiven i Europa). När jag sedan kom till Barcelona och startade Betahaus Barcelona tillsammans med mina partner, tänkte jag att man borde skapa en gemensam arbetsplats för människor som bygger saker också.
Vad är det som gör att ett makerspace lockar?
På ett makerspace får man både tillgång till maskinerna man saknar och gemenskapen som uppstår kring dem.
Vilka kommer till er?
Vi har snickare, designer, arkitekter, ingenjörer, metallarbetare, industrilackerare, glasblåsare, betongspecialister, företag som har sitt innovationslabb här, konstnärer och så vidare. Men även studenter och amatörer kommer till oss.
Hur valde ni vilka som skulle vara med?
Det var snarare de som valde oss, skulle jag säga. Våra användare är människor som behöver en verkstad och har hittat oss via rekommendationer, sociala medier eller genom att söka på Google. Men vi försöker också att berika gemenskapen genom att föra samman många olika människor i gruppen. Vi tror att det bidrar till att skapa ett starkare och mer tåligt nätverk.
Finns det proffs också, till exempel unga snickare utan verkstad, och amatörer?
Ja, de är våra huvudkunder. Det är ett nytt koncept, men det funkar bra för folk som har varit länge i branschen också. Många äldre snickare har sagt att de gärna skulle ha börjat här, om det hade funnits ett sådant ställe när de var unga. Våra medlemmar är en blandning av olika yrkesgrupper. Några är unga snickare som föredrar att starta eget i stället för att jobba åt någon annan. Vi märker att många vill arbeta med riktigt trä, men de flesta stora snickerier jobbar nästan bara med MDF- och kompositskivor. Det är inte så spännande för de unga. Vi har också äldre medlemmar som vill fortsätta vara flexibla utan att behöva ha en fullt utrustad verkstad. Sedan finns det vissa som har en idé till en produkt som de vill tillverka, men vill testa den först innan de säger upp sig från jobbet.
”På ett makerspace får man både tillgång till maskinerna man saknar och gemenskapen som uppstår kring dem.”
Pedro Pineda, medgrundare till TMDC Barcelona
Vilka är era utmaningar just nu? Märker ni av bristen på råvaror?
Den största utmaningen är att försöka se till att vi får vara kvar här. Platsen där vi befinner oss ingår i en stadsutvecklingsplan, och det kan betyda att lagerbyggnaderna kommer att rivas. Det visste vi redan från början men beslöt ändå att ta risken, för det var enda sättet att få igång projektet. Men nu när vi ser vad vi har byggt upp och hur många människor som arbetar här, tycker vi att det lönar sig att bevara stället. Vi försöker hitta möjligheter att ändra byggplanerna. Bristen på råvaror, eller rättare sagt de ökande råvarupriserna, är definitivt en utmaning. Inte så mycket på grund av tillgången, tillverkarna här (jämfört med industrin) använder ju bara små mängder. Problemet är att det är så svårt att höja priset mot kunderna, vilket betyder att tillverkarna tjänar mindre. Och det är en grupp människor som redan har mycket låga vinstmarginaler!
Vilken roll spelar hållbarheten hos er? Märks den när det gäller materialval och efterfrågan hos kunderna? Nyckelord: återbruk.
Vi betraktar temat hållbarhet på olika sätt här. Vårt viktigaste bidrag är att vi genom att använda resurserna tillsammans är mycket hållbarare än om alla användare hade egna verkstäder (lokalerna utnyttjas effektivare, energiförbrukningen är lägre). Vad gäller maskiner så ökar den gemensamma användningen behovet av bra maskiner med lång livslängd. Därför samarbetar vi med företag som Festool. Vi vet att de här maskinerna håller länge även om de används av många människor. Och för det kreativa återbruket är det verkligen så att där någon ser skräp, ser en annan en skatt. Vi har byggt två hyllor för reststycken och de är alltid tomma! Någons reststycke blir den perfekta biten i en annan persons projekt.
Vilken roll spelar sladdlösa verktyg jämfört med verktyg med sladd?
Sladdlösa elverktyg är rena drömmen! Nu behöver bara dammsugarna bli sladdlösa också (eller att dammet löser upp sig av sig självt när det lämnar verktyget). Färre sladdar och färre grejer som måste anslutas är verkligen praktiskt och gör arbetet mycket lättare. Verktyg som borrmaskiner är riktiga vinnare, eftersom de idag är mycket kraftfulla och man slipper sätta i kontakten. Det gäller även andra maskiner, som vinkelslipar. Och för de nya alternativen är det också en stor fördel att det inte är så mycket som är i vägen.
Hur påverkas projekten av kvaliteten på verktygen?
Det märker man inte förrän man har tillräcklig erfarenhet. Min första aha-upplevelse var när jag hade ett stort projekt och skulle skruva. Om det bara gäller ett par skruvar är det ok. Man märker ingen större skillnad. Men när det är 1 000 skruvar och man sparar 10 sekunder på varje är det helt plötsligt nästan 3 timmars arbete. Det är superbra. När man blir mer erfaren märker man hur praktiskt det är att ha maskiner som arbetar som de ska. Högre precision sparar inte bara tid, utan minskar också stressen. Och när man blir äldre lär man sig även något om tillförlitlighet. Man upptäcker hur mycket det betyder att ha rätt partner. Någon som alltid står vid ens sida när det behövs.
Hur kan Festool-systemet hjälpa er till vardags? Hur viktigt är det att verktygen är robusta?
Eftersom vi jobbar på ett ställe dit fler än 300 olika personer kommer varje år måste verktygen vara tåliga. Vi behöver verktyg som håller för många arbetstimmar, som kan användas av många olika människor och (tyvärr) måste tåla att vissa inte riktigt kan hantera dem på rätt sätt! Vi tror att det är bättre att köpa verktyg som håller längre, som vi har förtroende för och som vi vet att vi kan lita på!!! Men det handlar inte bara om att de ska vara tåliga. Folk brukar få ett leende på läpparna när de upptäcker hur Festools produkter kan blandas och kombineras. Man känner verkligen att någon har tänkt till under produktutvecklingen!
Finns det en viss atmosfär i Barcelona eller har möblerna där en speciell look?
Jag skulle säga att den allmänna atmosfären är ”mångfald”. Det finns så många människor från så många olika länder att vi får idéer och inspiration från alla håll och kanter. Bara på TMDC arbetar folk från Nordamerika, Sydamerika, Mellanamerika, Afrika, Främre Orienten och till och med Australien. Vi har många olika bakgrunder och även olika åldrar. Här ser man verkligen saker av alla de slag!
Vilket är det mest spektakulära projektet hittills?
För mig är de två borden som designern Tomás Alonso byggde åt skobutiken Camper det mest spektakulära projektet. Det var två stycken elva meter långa bord. Varje skiva var elva meter lång och tillverkad i ett stycke. Jag hade aldrig sett ett så långt och vackert stycke trä förr. De flesta som kommer in i butiken kommer antagligen aldrig att märka att skivan inte är limmad. Men jag tror ändå att man på något omedvetet sätt känner att det är ett väldigt speciellt bord.
